dammtuss

Det är spännande att se hur människor agerar i min kommun. Jag har noga studerat människor på bussen i några år. För tillfället åker jag buss 5 ggr/dag. Varje morgon väntar samma människor vid busshållplatsen. Några av dem nickar igenkännande åt varandra. Andra står precis som jag för sig själva och dagdrömmer. Det är få som pratar med varandra. Tytnaden vid hållplatsen beror på 
1 människor är för trötta för att starta ett samtal med varandra.
2. Det är alltid samma människor man väntar på bussen med, alltså har man redan sagt allt som är nödvändigt.
Eller 3 Det är vid busshållplatser man alltid stöter på de man känner sisådär halvbra. dvs mammas arbetskamrat. Någon som man gick i samma klass som för 10 års sedan eller en gamal tråkig lärare. Människor man helt enkel är skylldig att prata med. Det är ganska märkligt eftersom båda ofta känner sig tvungna till att prata men egentligen vill båda stå tysta i sin egen lilla värld. Kom igen hur många är sociala vid 7 tiden en kall höstmorgon. Samtalet blir därför uppbyggt på det viset att något sägs, därefter dröjer det 5-7 minuter innan någon kommer på en världelös mening för att desperat motverka den pinsamma tystnaden.

    Till påstigningen då det finns de som klampar på och tränger sig före alla andra in till den varma bussen (med andra ord egoister som jag)  Eller de som står och velar om vem som ska få gå in först. Väl inne i bussen är det vanligast förekommande att man snabbt visar sitt busskort och sedan skyndar sig vidare. Det finns även de människor som har en biljett vilket är relativt smärtfritt om man jämför med den idiotiskt och nästan utrotningshotade skämremsan. I tre hela år åkte jag varje dag med en tant som hade en sådan remsa. Hon måste ju förlorat många värdefulla mynt på denna företeelse. 

Helst ska man sätta sig på en plats med två lediga sittplatser och bre ut sig så mkt som möjligt. Gärna lägga väskan på den lediga stolen bredvid. De flesta vänliga själar flyttar som tur var på väskan i de flesta fall men inte alla. Då blir det till att mumla fram ett ursäkta kan du flytta väskan. Sätter man sig på en buss och träffar någon man helt enkelt måste kallprata med så är det vanligt att man slår sig ner ett säte bakom den man ska prata med. Detta leder oftas till illamående och förr eller senare end of discussion.
 
När man ska gå av bussen verkar det vara status att plinga så sent som möjligt. I alla fall väsbyborna har gjort det till en sport. Alla bussåkare sitter och tänker: Kan inte någon trycka snart så jag slipper utmärka mig och trycka på den där knappen.

---

Nu ikväll när jag tränade fläskbalett har jag även studerat väsbybornas friskisbeteende. I min kommun är det mestadels medelålders människor som befinner sig på friskis om kvällarna. Många väsbybor samlas en kvart innan själva passet ska börja. När människorna släpps in i salen grupperar de sig i olika grupper. 40 plusstanterna står i klungor och pratar med sina bekanta. Det är mycket som ska sägas när man bara hinner ses på friskispassen. Gubbarna står lite mer utspridda längs kortsidan dvs på samma sida som ledarna håller till innan passet. Några av gubbarna är ditsläpade av sina fruar andra är helseriösa orginal. Det finns även tanter som är orginal. De känns igen på cyckelbyxorna som sitter uppe vid armhålorna, det tighta linnet som nästan smälter ihop med cyckelbyxorna, permanentat hår och sånna där 80talsstrumpor. Svettband är också vanligt. De sistnämda ägnar denna magiska kvart innan passet till en ordentlig uppvärmning. Höga knän, långa steg runt salen osv. Stämmningen är gemytlig och hjärtlig. Här accepteras alla smällfet som trådsmal.
När väsbys lokalkändis Malin (ledaren som alla påstår sig känna) stiger in i salen åker överdragskläder av. Människor börjar trampa igång. Orginalgubbarna har vid det laget ställt sig så långt fram som möjligt. Andra ställer sig så långt bort från mitten som möjligt nästan så de är på väg ut genom dörren. Det passet jag berättar om kallas stationpasset och verkar vara ett av de mest uppskattade. Vid stationerna. befinner sig ca 3/4 av friskismänniskorna vid Malins station. Resterande minoritet sprider ut sig vid de tre andra stationerna.

Grattis till den som orkat läsa min noggranna redogörelse om väsbyborna.



Tova tomtar är givet!