joy
Skrattet har försvunnit. det är inte det att det inte är roligt bara att samma glada känsla inte längre existerar. Skrattet som förut bubblade i hela kroppen når inte ut från munnen, utan liknar mer ett nervöst gnäggande som fastnar i halsen. Jag vill stänga in mig själv och ruttna eller låta alkoholen styra min hjärna, omvandla alla hjärnceller till rosa fjärilar, slippa tänka alla jobbiga tankar, känna mig luddig och bara agera efter kännsla. Jag saknar mål.
"Man är inte verklig från början" sa hästen som var gjord av skinn. "Det är något som händer en" När ett barn har älskat en länge, länge, inte bara att leka med, utan älskar en på riktigt, då blir man verklig?"
"Gör det ont?" Frågade kaninen.
"Ibland", sa hästen, som alltid talade sanning. "Men är man verklig gör det inget att det gör ont."
Ur sammetskaninen av Margery Wiliams.
Sen vände bergochdalbanan och jag återfan skrattet då min helg fylldes av fjärilar i huvudet och glada människor.
Vad fint, den vill jag läsa.)
Kom och fika och tala ut om livets upp och nergångar någongång.