dammtuss

Jag hade aldrig anat att min första skräckupplevelse i Buenos Aires skulle innebära att bli förföljd av en affärskvinna i svarta solglasögon. Jag hade precis avslutat en föreläsning i journalistik och lämnade universitet. Gatan utanför var full med människor eftersom klockan var mitt på dagen. Jag ställde mig och väntade vid övergångsstället med ett gäng andra människor. Då känner jag närvaron. Någon står bakom mig, väldigt nära och flåsar mig i nacken. Jag tar ett steg åt sidan och känner att personen bakom följer efter. Tveksamt vänder jag mig om. Och där står inte någon läskig gubbe eller någon med typiskt ficktjuvutseende utan en dam i min mammas ålder. Fint klädd och i solglasögon. Hon rör inte en min. Vet hon inte vad som är för nära? Mina besvärade blickar hjälper inte. Jag griper hårdare och hårdare tag i min handväska och känner hur rädslan väller över mig. Men jag kan inte vara rädd. Inte för en dam och inte bland massa människor mitt på dagen. Äntligen blir övergångstället vitt och jag rusar över gatan fortare och fortare. Vänder mig om flera gånger och ser att hon är efter i samma takt. Sen sick sackspringer jag bland människorna på gatan i hopp om att förvirra henne. Jag vänder mig om igen och hon är fortfarande kvar tätt intill mig. Paniken kommer och jag rusar in i ett näst intill tomt köpcentrum. Där står några argentinskor och pratar. De ser förmodligen mitt skrämda ansikte och frågar mig vad som hänt. Jag hasplar ur mig några enstaka ord på spanska. Sen smyger jag ut ur köpcentrumet och framme vid nästa övergångställe ser jag hennes svarta hår. Vad ville hon mig?