dammtuss

Okänd substans med gelékulor

Böngrej ris och socker.

Precis bredvid ett CP center bor jag. Mitt emot finns en tågräls och en bro. Väggarna längs med järnvägsrälsen pryds med graffiti. Tågen åker förbi ungefär en gång i timmen med ett buller. Förra veckan inträffade en olycka vid järnvägsrälsen i form av en blixtrande explosion. Det är sånt som händer här, tågolyckor.

Man måste vrida om nyckeln två gånger för att komma in genom dörren. Sen är det två trappor upp. Lägenheten är ett renoveringsprojekt. Varje vecka är det något nytt som ska lagas och den här veckan är det ytterdörren. Hector, som jag kallar honom kommer då hit och fixar, hamrar, spikar och muttrar. Han är även bra till annat den där Hector. Man kan liksom fråga om saker.

Inne luktar det som en blandning av rök och damm. Lägenheten har 5 rum och kök. Toaletten är inte särskilt mysig och spolknappen fungerar var tionde spolning. Mitt rum har jag inrett med fotografier från alla världens hörn för att få inspiration till diverse räddavärldenaktioner. När jag vill festa till det lite sätter jag ett stearinljus i en vinflaska. Mer en så är det inte, spartanskt men inbjudande. Visserligen finns även en stege i mitt rum, den som går upp till himlen via vintergatan. Taket är av betong med endel brister från en liten grillningsinsident. Ifrån taket kan man se med kikare vad grannarna i höghuset mittemot har för sig. Skulle man kapa huset mittemot skulle jag vara stolt ägare till en vacker solnedgång. I köket bor en kackerlacka som jag har lagt en burk över. Nu ligger den på rygg och rör sig nästan inte. I kylskåpet har jag klätt in min mat i påsar för att skydda den mot mögelattacker. På en hylla står sex sprillans nya vinglas. I vardagsrummet finns en brungulorange soffa från medeltiden. Det tog cirka två veckor innan jag vågade sitta i den. Sen finns två och en halv fåtölj till. På balkongen har jag gjort två tappra odlingsförsök som kämpar med att komma undan cigarettfimpar.

I skolan sköter jag mig näst intill. Jag sitter oftast på en stol nära väggen så jag kan smälta in där om dom skulle vilja fråga mig något. Jag försöker hålla en låg profil av strategiska skäl.

Jag har fått tre nya vänner. Fast jag pratar även lite då och då med annat löst folk. Jag dricker oftast rött vin, vino tinto och försöker att inte äta allt för många glassar med kolasmak.

-Du har en jättestor, svart, blank skalbagge på ditt knä, morfar.

Han ser helt oberörd ut och trycker sitt långfinger mot den så den förvandlas till mos.

Jag ser förskräckt på honom, min morfar med kritvitt hår.

Livet flyger.

Hittat på buss 545 i Upplands Väsby

men hah!!! Överlistade! Jag tog en plastpåse med alla grönsaker och frukter i. Grönsaks och plastpåsgubben klistrade alla lapparna på en och samma påse. Det bildades en lång kö efter mig i mataffären. Så nu har jag visat vart skåpet ska stå!

Jag hade aldrig anat att min första skräckupplevelse i Buenos Aires skulle innebära att bli förföljd av en affärskvinna i svarta solglasögon. Jag hade precis avslutat en föreläsning i journalistik och lämnade universitet. Gatan utanför var full med människor eftersom klockan var mitt på dagen. Jag ställde mig och väntade vid övergångsstället med ett gäng andra människor. Då känner jag närvaron. Någon står bakom mig, väldigt nära och flåsar mig i nacken. Jag tar ett steg åt sidan och känner att personen bakom följer efter. Tveksamt vänder jag mig om. Och där står inte någon läskig gubbe eller någon med typiskt ficktjuvutseende utan en dam i min mammas ålder. Fint klädd och i solglasögon. Hon rör inte en min. Vet hon inte vad som är för nära? Mina besvärade blickar hjälper inte. Jag griper hårdare och hårdare tag i min handväska och känner hur rädslan väller över mig. Men jag kan inte vara rädd. Inte för en dam och inte bland massa människor mitt på dagen. Äntligen blir övergångstället vitt och jag rusar över gatan fortare och fortare. Vänder mig om flera gånger och ser att hon är efter i samma takt. Sen sick sackspringer jag bland människorna på gatan i hopp om att förvirra henne. Jag vänder mig om igen och hon är fortfarande kvar tätt intill mig. Paniken kommer och jag rusar in i ett näst intill tomt köpcentrum. Där står några argentinskor och pratar. De ser förmodligen mitt skrämda ansikte och frågar mig vad som hänt. Jag hasplar ur mig några enstaka ord på spanska. Sen smyger jag ut ur köpcentrumet och framme vid nästa övergångställe ser jag hennes svarta hår. Vad ville hon mig?

Den 12 mars och Martins födelsedag kom hösten till Buenos aires. Oh va roligt här ska odlas! Endast en av de tre plantorna är mina. Man får bara odla en planta i veckan. det vill säga jag ska vara försiktig så jag inte hamnar i odlingsmani. Om det visar sig att det lilla fröet trotsar smoggen i staden och blir till en rädisa ska jag ha en skördefest!

Jag har flyttat och bor numera under vintergatan precis bredvid silverfloden. Jag har nära till månen härifrån och till bilmekanikern om det skulle vara så att något behöver repareras. Undrar om dom reparerar allt som är trasigt?

Låt säga att jag och Emma träffar okänd Colombian vid namn José Iván, döpt efter Rysslands siste tsar. José Ivan bjuder med oss på fotbollsmatch eftersom han känner spelare nummer 10. Fotbollsmatchen ligger en timma bort med buss. Buss= stå i buss på motorväg i en timma. Staden heter visst La plata där finns en stor arena. I bussen minglar José Iván runt lite med nästan alla han ser däribland en man i lång, svart rock. När vi är framme följer vi mannen med rocken och hoppar in i hans bil. Tack och lov är det frugan som kör. Sen släpper dom av oss vid arenan som råkar vara enorm. Sen får vi reda på att vi inte är i Argentinalaget utan denna afton ska vi heja på Colombia. Det slutar med att vi står i en klack med 20 personer, omringade av poliser med stora vapen. Resten av arenan är helt fylld av det andra lagets anhängare. Colombialaget förlorar då ska vi peka finger och skrika fula ord på spanska. Sen eskorteras vi ut i vanlig ordning. Tur det!

Och jag bor i en liten färgklick i San Telmo, Buenos Aires. Byråkratin fungerar inte. Jag vill ändra om systemet. Det där lilla ordet effektivitet som varit så hatat har fått en annan innebörd. Ska man fixa visum behöver man köa 2 timmar mitt på gatan för att få en nummerlapp för att sen köa en till timma i ett trångt utrymme för att betala 55 pesos till en tant som man ska le mot. Sen får man ta fingeravtryck sen får man vänta 24 timmar på ett papper där det står att jag sedan jag kom till Buenos Aires inte har begått några brott. Vore finurligt om jag kunde plocka upp en liten bärbar megafon och skrika ut över kön   -vänta lite så här gör vi!

Här finns svettiga politiker. Jävligt blank blir man om man är med på bild. Är man i mitt tillstånd, det vill säga FEBER så är man lila under ögonen också, samt blekfet.

Det första jag kommer att tänka på i affären är två italienska äpplen som är gröna, inte sånna gröna som är lite hårda i skalet och sura utan dom lite gulgröna man fick i skolan. Om det visar sig att iberias flygplansmat bara består av kött har jag alltså två italienska äpplen att gnaga på.

Pigallen är med för att delas. Men delar jag den tänker jag på Sara. Tänk om min okända kompanjon inte vill dela pigall. Vad gör jag då delar med någonannan?

Munspel är ljud och musik är kärlek så det borde väll räcka? Då har jag juh allt jag behöver.

Sen letade jag långt, långt borta bara för att upptäcka att

det jag sökte fanns bredvid mig. Men, men nu är det

bara att hoppa in i hårfönen. Det var inte så enkelt som jag trodde.