snigel
Det är inte kul att halka, sådär klantigt. Halka på det sättet att skadeglädjen sprids runt omkring en. Igår halkade jag i leran. I leran fanns det fullt med sånnadär äckliga svarta sniglar utan skal. Som tur var, var det mörkt och jag såg inte vart jag ramlade. Min gentleman(som han säjlv kallar sig) till karl gör ingenting. Han bara ler. Man känner sig verkligen som ett kylskåp. kan inte göra något man bara faller handlöst medan man febrilt försöker återfå balansen.
Till råga på allt är sniglar de djuren som jag tycker är vidrigast. Rotebroån är ett snigelinfierno. Svarta, bruna, med skal som krossas när man trampar på dom, alla möjliga arter trivs i denna miljö. Hur kommer det gå när jag ska utforska djungeln i vinter?
Min sigelfobi kan bero på två trauman i min uppväxt.
Den första händelsen inträffade på dagis när jag var 5 år och satt på den röda cykeln med brett hjul. Det hade nyss regnat och området kryllade av sniglar. På gården ligger en stor svart snigel. Emelie som sitter framför mig på cyckeln tar satts och kör rakt över snigeln. Jag kommer precis ihåg åsynen av den mosade snigeln med dess slemmiga inälvor.
Trauma nummer två var när jag vaknade i sommarstugan och kände ngt blött slemmigt brevid huvudkudden, tände lampan och såg till min förskräckelse att det var en svart snigel utan skal. 