Prylbögsfamiljeintresse
Under sista tiden har jag blivit allt mer emot konsumtionshettsen och alla prylar vi vill ha. Saker köps och slängs hela tiden. Aldrig är vi nöjda. Datorn jag skriver på är ofta onskan pryleriserad. Den har skapat ett otäckt beroende och sviker mig många gånger men är likväl fullt fungerande i nio fall av tio. Ändå skriker mitt prylbegär efter en ny. Jag vill ha en bra videokamera och en snygg skidjacka. Märkesfixering trodde H när jag var liten men jag tror snarare det berodde på det sk, prylbögsfamiljeintresset. Dvs ett nästan sjukligt intresse min familj har som innebär att vi nästan bara fokuserar på att vi ska ha rätt och bra prylar. Det är kallt ute och finns skidsspår därför funderar pappa på nya längdskidor och pjäxor. Man kan inte ha skitprylar som går sönder. Jag vet att min familj inte är värst. Det finns människor som kan samla pengar i flera månader bara för att köpa en tv.
6000 slantar lägger svensken i genomsnitt ut per år per person på julklappar varje år. Tre CSNbidrag, dock förstår jag denna absurda givmildhet till viss del. Saker kostar och blir dyrare. Det är bättre att ge någon en dyr bra julklapp en tusen skitgrejor som ändå slängs, å andra sidan borde vi inte fokusera på julklapparnas pris utan på själva tanken. Jag har tänkt i ett halvår på att ge bort en godisrem till en person som gillar remmar och den kostade 10 kr.
En pryl leder dessutom många gånger till nya prylbegär. Videokameran jag köpte behöver ett minne, en väska, redigeringsprogram och en hårdisk.
Jag antar att jag själv är min egen största kritiker. Jag vill ha saker och de kanske kan göra mig lyckligare i vissa fall.
Ifrågasättandet av sakerna har vuxit fram och tog fart när min värld ifrågasattes. Jag stod upp för mina prylar och försvarade min familjs prylbögsintresse intensivt men det fick mig ändå att fundera över hur mycket sakerna betyder för mig. Det är roligare att åka skidor med nya fina skidor än gamla dåliga, det är kul att ha en ny filmkamera. Mitt antipryltänk formades än mer i höstas då jag bodde med människor som inte kastade saker, inte köpte så mycket och såg det som en synd att köpa julklappar.
6000 slantar lägger svensken i genomsnitt ut per år per person på julklappar varje år. Tre CSNbidrag, dock förstår jag denna absurda givmildhet till viss del. Saker kostar och blir dyrare. Det är bättre att ge någon en dyr bra julklapp en tusen skitgrejor som ändå slängs, å andra sidan borde vi inte fokusera på julklapparnas pris utan på själva tanken. Jag har tänkt i ett halvår på att ge bort en godisrem till en person som gillar remmar och den kostade 10 kr.
En pryl leder dessutom många gånger till nya prylbegär. Videokameran jag köpte behöver ett minne, en väska, redigeringsprogram och en hårdisk.
Jag antar att jag själv är min egen största kritiker. Jag vill ha saker och de kanske kan göra mig lyckligare i vissa fall.
Ifrågasättandet av sakerna har vuxit fram och tog fart när min värld ifrågasattes. Jag stod upp för mina prylar och försvarade min familjs prylbögsintresse intensivt men det fick mig ändå att fundera över hur mycket sakerna betyder för mig. Det är roligare att åka skidor med nya fina skidor än gamla dåliga, det är kul att ha en ny filmkamera. Mitt antipryltänk formades än mer i höstas då jag bodde med människor som inte kastade saker, inte köpte så mycket och såg det som en synd att köpa julklappar.
Till klingidiklang!
På julgranen, den plastiga lilla fula finner du en ledtråd på en kula:)