En vagabond
I torsdags besökte jag cirkus med familjen Grön. Vi såg rivierans guldgossar. Robert G gjorde showen. Utan honom hade det inte varit bra alls.
Var på teater även igår. Johan fick biljetter till Figaros bröllop av mig i julklapp. Lustig och ganska bra. Men inte så man gapskrattade. Men kan jag gapskratta? Tror jag bara fått förmågan att fnissa.
Dax att erkännare kanske? Okej nu kommer dagens hemska sanning. Jag kan inte parkera och jag har körkort sen nästan 2 år tillbaka. Nuddade en annan bil med backspegeln idag. Men det blev nästan inget märke eller man kan tydligen waxa bort det. Lovar att öva parkering så jag inte blir en fara för väsbyfolket på centrumparkeringen.
Jag vill lära mig teckenspråk, arabiska, franska, ryska. Jag ska vara den blonda blåögda svenskan som ingen kan lura eller ha hemligheter för. Eller ska jag bli metreolog,tandläkare, sjukgymnast, läkare, journalist eller apotekare? Varje vecka poppar en ny yrkesmöjlighet upp. Jag tror naivt att jag kan bli vad jag vill. Kan ingen bara välja ngt åt mig?
Stackars Hannah hon är lite sjuk. Ibland kan man bli det. Hade jag inte storhandlat upp alla mina julklappspengar på apoteket idag så hade jag köpt en fin tidning till henne och kanske ritat en teckning som hon alltid gjorde till mig när jag var liten och sjuk.
Imorgon ska vi åka skidor tills vi stupar!
Narkoleptiska besvär
Detta poblem upphörde för en tid efter studenten och återkom endast vid sällsynta fall i samband med bilkörning på långa, raka 90 vägar i fjällerna. I dessa fall lärde jag mig emellertid att avbryta körningen innan sömnen tog makten över min kropp.
I nuläget har mina sömnattacker förvärrats. Kan inte sjunga en enda barnsång utan att gäspa frenetiskt. Vid samlingar, som en annan människa ansträngt sig för, planerat och gjort ett försök till att vara rolig och underhållande somnar jag oftare och oftare. Inte så att jag somnar och sover. Bara just det ögonblicket när man precis ska falla i sömn inträffar allt oftare. Sen tittar jag upp med ett ryck och ser ut som om någon kommit på mig med att dansa naken i mitt kök.
Dagens händelse tog priset. Jag satt och ritade med några barn. Denise 3 år frågar mig massor av gånger allt högre och högre vart den gula pusselbiten ligger. Tillslut tittar jag yrvaket upp ur mina dagdrömmar och svarar:
Men Denise du får inte rita på den där. Hon ser oförstående på mig och genast kommer jag på mig själv med att för första gången ha pratat i sömnen under en dagdröm.
Kort därefter försöker jag återuppta koncentrationen genom att kladda lite med en tuschpenna på ett papper. Trots det föll mina ögon så småningom ihop och jag vaknade till av att jag tappat pennan på golvet. Mitt framför ögonen på mig stod min kolega. Hon log och jag skämdes ihjäl.
Detta bekymmer har gjort att jag fått svårigheter att genomföra mitt arbete. Tänk om jag skulle bli påkommen med att sitta och sova när bossen kommer in.
Somnar också utan svårigheter på bussen hem varje dag. Så fort jag passerat sjöberg kolapsar jag och hamnar i en slags dvala. Som tur är vaknar jag alltid när jag är framme.
Detta tillstång går dock i släkten då min pappa och farmor verkar ha liknande besvär. Vad är lösningen på mitt stora problem? Ljusterapi? Gå i Ide?
Intelligensbefriad
Förutom att jag ser ut som en groda med tuppkam så är bilden godkänd.
En mycket vänlig gest att bjuda in mig och mi Juan på Nyårsmiddag, kände mig dessvärre så som Hannah glatt uttryckte det "Som ett bihangs bihang". Nyårsmiddagen ägde nämligen rum hos min kompis Hannahs, pojkväns kompis Ella.
Menyn:
Förrätt:
Potatis och purjolökssoppa med vitlöksbröd.
Varmrätt:
Lax med potatisgratäng och vitvinssås.
Efterrätt:
Chokladfondy med massor av frukter.
Vid middagen märkte jag att jag är rätt intelligensbefriad. Jag kan inga studentsånger bara om pippi eller blinka lilla. Inte heller kan jag ngt om konflikter och väldspolitik. Hoho är det någon som vet vad Pippis pappa heter. Det går ju inte.
Inbjudna var:
Jag och Johan såklart, Hannah, Ponta, två rudbecksmänniskor varav en av dem var Pontus ex, Ella, en Kines som hade mungiporna uppe vid öronen hela kvällen, kinesens tystlåtne kille från Norr, dockan, en helylletjej av Johan ansedd som en likasinnad estet, å så tossiga Erik som är Pontus nära vän.
Icke att förglömma de två gymnasieelverna. Spännande kombination. Trevliga människor det där, bara att vi inte riktigt klickade vid tolvslaget. Jag ville så klart ha samma tradition i år som vi alltid har på rosenhill, nämligen att krama alla närvarande och önska Gott nytt år. Bara att mina kramar inte riktigt var besvarade. Med blickar som sa; Vad är det där för kärvänlig flicka med en champangeflaska som kastar sig på folk i misslyckade försök till kramar? var jag bara till åtlöje.
De tre klunkarna champange och vinet till maten var mitt enda alkoholhaltiga intag under kvällen, så tro för guds skull inte detta var en handling i onyktert tillstånd. Det är bara så vi gör på rosenhill. Och den trenden har tydligen inte nått Näsby park i Täby.
Förövrigt så anser sig J vara en vänsterhänt estet med en oerhört kreativ begåvning. Vi högerhänta är bara bra på logiska saker, därför har han svårt för högskoleprovet som helt och hållet är uppbyggt på logiskt tänkande. Fel, fel fel. Håller jag inte alls med om!!!
-Håll dig du till historia, språk och samhäll, så kan jag ha rätt när det gäller allt som har med natur att göra. Säger han sen när jag kommer med motargument.
Idag har jag tagit mig in till staden för att gå på den omtalade Intersportrean vid sergels torg. För att inte få mitt dagliga blodsockerfall köpte jag en smörgås och kaffe på pressbyrån. Utan att tänka tog jag en stor klunk kaffe. Hela munnen brändes och i bråkdelen av en sekund spottade jag ut allt kaffe mitt blad alla mellandagstokiga stockholmare. Detta skulle kunna ses som en väldigt pinsam situation, men utan en min, som om det vore helt normalt att kräkas ut kaffe på sergels torg, går jag vidare.
Brottades med bittska svenskar och högljudda utlänningar i ett virrevarr av skor på rean. Hittade tyvärr inget passade så jag kämpade mig hem.