dammtuss

Varje millimeter av stigen ner till vattnet känner jag till. Jag kan rusa ner för den och blunda, vet var jag ska ta tre steg, två steg eller hoppa. Sjön är näst intill svart och träden runt omkring speglas i vattnet. Jag vågar dyka här för jag vet att botten är flera meter ner. Här tillhör jag skogen. Här finns våra minnen. Årtionden utav tungt arbete har byggt upp platsen där jag kommer ifrån.

- Morfar, jag vill ha en gunga

sa jag, och morfar byggde en gunga till mig. Gungan skulle stå mitt emot stugan han byggt för några år sedan. Den lågmälda då samtida, gråbruna färgen på stugan skulle smälta in med skogen.

En gunga mitt i skogen. Det var hans skog och då han tröttnade på något av sina jordbruksredskap dumpade han det helt sonika bland ormbunkarna och tallarna. Tanken på att metall och gräs eller plast och skog inte hörde samman var långt borta. Taggtråden från hans gamla hagar fick även de ligga kvar. Än idag ligger taggtråden där och kontrasteras mot den mjuka, dunkla skogen. Varje gång vi går förbi nämner mina föräldrar att det inte är bra att taggtråden ligger där om det kommer ett djur och fastnar, likväl är det ingen som tagit bort den vassa metallen och det har börjat växa gräs och mossa över den.

Det var inte morfar som bestämde att stugan skulle byggas mitt i skogen utan det var min energiska och driftiga mormor som fattade beslutet. Hennes tre döttrar skulle ha en plats att samlas på. Idag har vi tagit bort stora delar av morfars skog och där finns 5 hus, en bastu, en grön gräsmatta och flera fågelholkar designade i alla möjliga, märkvärdiga former. Min mormor skulle vara stolt om hon hade kunnat se vad hennes familj byggt upp. Ängarna och hagarna som inringade skogen har vi låtit växa igen. I framtiden ska körsbärsträd utbreda sig här och ny skog växa. Skogen, marken och husen har skrivits över på mamma. Nu är hon skogsägare och får hem tidningar om miljövård på posten. Hon har fått lära sig något nytt som hon senare kommer överföra till min generation.

Vi skålar med rött vin från Argentina och äter fint grillat kött som vi köpt på ICA. När morfar arbetade som lantbrukare slaktade han djur och tog till vara på allt; hjärta, lungor, tarmar och tunga. Mjölken fick han från korna. Han odlade vete, korn och råg. Familjen var praktiskt taget självförsörjande och allt var närproducerat. Det enda som införskaffades var en rejäl ost. Idag odlar vi på sin höjd basilika och morötter, resten får affären stå för.

Dagen har fyllts av röjsågning, trapp och husbyggande. Ingen är stilla, alla ska bygga något. Jag tänker på vad jag har byggt i mitt liv och skriver en lista. En rutig fågelholk, en flotte och en koja som vi spikade fast i trädet så att kådan blödde. Stackars träd. Sen tänker jag på hur mycket alla andra byggt, pappa, mamma mina mostrar och kusiner, fortsätter vi i samma takt har vi byggt en ny storstad.

Morfar sitter som vanligt tyst med en blick som om han satt inne på en hemlighet. Jag misstänker att det förflutna ibland hugger tag i honom. Han har levt igenom förändringen från skog, till stuga, till en stuga och en gunga och till husen och trädgården idag. Det huset vi kallar slottet är nyast. I sann Ernstanda har det stora funkishuset upprättats. Skogen har jämnats med marken och runt omkring finns en altan med områdets bästa utsikt över Viksjöns vatten.

Vi har just eldat bort vintern. Kvistar och gamla löv kan inte ligga kvar och skräpa, här ska nytt fint gräs växa. Vi barn får också elda men tänder flera eldar samtidigt och området blir snabbt övertänt. Pappa stormar mot oss med sina alldeles för klumpiga stövlar och hjälper till att släcka elden. Den här gången får inte jag utskällningen utan min äldre kusin som borde vetat bättre.

Och ladan byggdes. Konstruktionen inleddes med en betonggrund och ett stort steg för oss som lever på platsen. Nu kan vi bli fler och mormor behöver inte, vart hon nu befinner sig, oroa sig för att vi ska leva allt för skilda liv.

Vi satte de små båtarna i sjön och såg dom flyta bort mot himlens rand. Med båtarna följde budskapet:

-Hej!!!! Vi heter Viktor och Sofia åck bor på plattsen som vi kalar systrarna Mattssons viksjöberg. Nu ska vi begrava en fågel och bygga en kojja till hej då!

Varje gång jag kommer hit ekar minnena från barndomen i huvudet. När jag varit borta i välden har det inte varit människorna som har fattats mig, inte heller sängen, maten eller andra bekvämligheter utan den här platsen i skogen som vi byggt. Här har vi levt och förändrat världen som ett mikrokosmos av människans påverkan.

-Vad gjorde du med ditt liv?

Jag byggde en plats och förändrade naturens förutbestämda mönster.