dammtuss

Låt säga att jag och Emma träffar okänd Colombian vid namn José Iván, döpt efter Rysslands siste tsar. José Ivan bjuder med oss på fotbollsmatch eftersom han känner spelare nummer 10. Fotbollsmatchen ligger en timma bort med buss. Buss= stå i buss på motorväg i en timma. Staden heter visst La plata där finns en stor arena. I bussen minglar José Iván runt lite med nästan alla han ser däribland en man i lång, svart rock. När vi är framme följer vi mannen med rocken och hoppar in i hans bil. Tack och lov är det frugan som kör. Sen släpper dom av oss vid arenan som råkar vara enorm. Sen får vi reda på att vi inte är i Argentinalaget utan denna afton ska vi heja på Colombia. Det slutar med att vi står i en klack med 20 personer, omringade av poliser med stora vapen. Resten av arenan är helt fylld av det andra lagets anhängare. Colombialaget förlorar då ska vi peka finger och skrika fula ord på spanska. Sen eskorteras vi ut i vanlig ordning. Tur det!

Och jag bor i en liten färgklick i San Telmo, Buenos Aires. Byråkratin fungerar inte. Jag vill ändra om systemet. Det där lilla ordet effektivitet som varit så hatat har fått en annan innebörd. Ska man fixa visum behöver man köa 2 timmar mitt på gatan för att få en nummerlapp för att sen köa en till timma i ett trångt utrymme för att betala 55 pesos till en tant som man ska le mot. Sen får man ta fingeravtryck sen får man vänta 24 timmar på ett papper där det står att jag sedan jag kom till Buenos Aires inte har begått några brott. Vore finurligt om jag kunde plocka upp en liten bärbar megafon och skrika ut över kön   -vänta lite så här gör vi!

Här finns svettiga politiker. Jävligt blank blir man om man är med på bild. Är man i mitt tillstånd, det vill säga FEBER så är man lila under ögonen också, samt blekfet.

Det första jag kommer att tänka på i affären är två italienska äpplen som är gröna, inte sånna gröna som är lite hårda i skalet och sura utan dom lite gulgröna man fick i skolan. Om det visar sig att iberias flygplansmat bara består av kött har jag alltså två italienska äpplen att gnaga på.

Pigallen är med för att delas. Men delar jag den tänker jag på Sara. Tänk om min okända kompanjon inte vill dela pigall. Vad gör jag då delar med någonannan?

Munspel är ljud och musik är kärlek så det borde väll räcka? Då har jag juh allt jag behöver.

Sen letade jag långt, långt borta bara för att upptäcka att

det jag sökte fanns bredvid mig. Men, men nu är det

bara att hoppa in i hårfönen. Det var inte så enkelt som jag trodde.

Kl 16.15, i så fall är allt en obehaglig motsats.